Skor

Förr i tiden brydde jag mig inte mycket om vad jag hade för skor. I lumpen, där jag en gång fick smak för löpning, hade vi skor som gick under smeknamnet ”Adidas Biafra”. Ett par blåa canvasskor med tunn odämpad rågummisula som man kunde känna större gruskorn igenom. Det gick det också. Sen blev det billiga reaskor som inhandlades på konsum, skor som såg flådiga ut, kostade 99:- och antagligen var värdelösa. Det gick det också. Tills en dag… Det var nån gång i mitten på 90-talet. Jag hade en av mina perioder då jag sprang lite oftare, dvs kanske två gånger i veckan. Plötsligt började mitt ena knä göra ont när jag sprang. Värkte som attan liksom på utsidan, och var så pass besvärligt att jag fick lägga av. Jag besökte läkare, blev skickad till en sjukgymnast som sade att det var åldern. ÅLDERN! Jag var ju bara lite drygt tretti! Jag blev lite deprimerad av att redan vara skrotfärdig, tyckte det var pyton och sprang inte en meter på några år.

Så här kan det se ut när man är pronerare (min fot). En blodblåsa som inte är ett skavsår utan beror på att man trampar ner för hårt - pronerar - med den delen av foten.

Så blev jag tipsad om nåt som hette Löplabbet, ett ställe där de kunde kolla hur man sprang, och hjälpa till att välja skor som passade ens anatomi och löpstil. Jag tyckte att det skulle vara värt ett försök och gick dit. Fick springa på löpband och bli videofilmad, stå på en glaslåda mm. ”Du överpronerar”, sade killen som skötte det hela. Jag köpte ett par skor speciellt för ”pronerare”, svindyra, och skyndade mig hem för att testa. Första rundan på några kilometer gick bra. Testade flera gånger under ett par veckors tid, och faktiskt – sen dess har jag aldrig haft det problemet mer. Nu kan det ju vara så att jag ”självläkt” under den tid jag inte sprang, men jag vågar inte testa annat än skor med pronationsstöd.

Jag har hunnit byta skor ett antal gånger sedan dess, och har just nu ett par som jag är mycket nöjd med. ”Nike Air Structure Triax 10+” tror jag de heter. De har några år på nacken (men inte så många mil) men förutom att de är sköna att springa i och inte ger mig några problem med knävärk eller annat, så har de en stor fördel. De är fodrade med ett Gore-texmembran som gör att jag kan strunta i om det regnar eller om jag springer på surmyrar. (så länge det inte är för djupt) Jag blir helt enkelt inte blöt om fötterna. Skönt, och dessutom slipper man det där ”tjask-tjask” ljudet när man kommer ut på asfalten efter en skogsrunda. Googlade dem precis och ser att de har fått bra ”reviews” så det är nog inte bara inbillning att det är ett par bra skor. Inga superlättviktare direkt, men det har ju ingen betydelse för en 50-årig amatörlöpare :-)

Mina skor: Nike Air Structure Triax 10+ Gtx

3 kommentarer till Skor

  1. Pingback: Äntligen… | Maratonmannen

  2. Pingback: 5km barfota | Maratonmannen

Lämna ett svar till Maria Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>