Reboot

Fortsättningen

Jag lyckades med mitt projekt! Man kan ju tycka att jag borde vara nöjd. Min fru hade väl tänkt att jag inte skulle försvinna ut på vägarna så ofta i fortsättningen. Ödet ville annorlunda. När vi satt på JFK på väg hem för snart två år sedan plingade mobilen till. Nytt mail. Det visade sig vara ett erbjudande som innebar att jag plötsligt skulle få möjlighet att springa NYC Marathon nästa år igen. Om jag ville. Det var väl lite blandade känslor inför beslutet kan man säga, men frestelsen att göra om, göra bättre var för stor. Så det blev ett år till med träning, körde ett program med 4 pass i veckan, men i ärlighetens namn blev det ett och annat överhoppat pass. Bloggandet struntade jag i, det projektet hade fyllt sin funktion. I vart fall tyckte jag att jag var betydligt bättre tränad inför 2014 års upplaga av maran och hade siktet optimistiskt inställt på en tid under 3:45. Sen kom tävlingsdagen.

Tidningsrubrikerna efteråt refererade undantagslöst till vädret. För det var kallt. Värst var väntan innan start. Ca fyra plusgrader och 10 sekundmeter, närmare 20 i byarna gjorde det nästan outhärdligt. Vinden blåste rakt igenom mina ”luftiga” skor och vid starten kände jag inte mina fötter, som att springa på kuddar ungefär. Nåja, man blir väl varm när man kommer igång tänkte vi nog allihop. Men som de skrev i en av tidningarna: ”We took bets. At what mile would the runners warm up? Six? Eight? Twelve? The answer was never.”

Jag hade byltat på mig alla kläder jag hade med mig utom dunjackan och det ångrade jag. Alltså att jag inte behållit dunkjackan på. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna springa i drygt fyra timmar utan att bli svettig, men jag kan berätta att det är fullt möjligt. Känseln i fötterna kom tillbaks ganska fort, efter så där tjugo minuter, men sen hände inget mer. Jag var väldigt glad att jag behållit vantarna, en lärdom från första maran som inte alls var i närheten så kall. Och mitt planerade personbästa gick åt pipan med råge. Det kallaste och långsammaste New York Marathon på tretti år skrev de i tidningarna. Det tog mig nästan tio minuter längre än året innan, jag frös och fick ont i hela kroppen och gick mot slutet några gånger bara för att samla kraft att fortsätta. Jag såg flera andra löpare som kollapsade, och hade inga planer på att göra det för egen del. Det hela slutade med målgång med en tid på 4:21:24, 9 minuter och 28 sekunder mer än året innan, och långt ifrån de 3:45 som jag inbillat mig att jag skulle klar. Nåja, jag var ändå rätt glad att vara vid liv och ha tagit mig i mål. Men jag bestämde mig för att det inte blir fler  Newyorkmaror för min del. Jag har hört att Hawaii ska ha en trevlig mara…

Reboot

Efter köldknäppen i New York låg jag ganska lågt med löpträningen, sprang bara lite sporadiskt fram till egentligen för några veckor sedan, då jag bestämde mig för att dra igång igen. Mina mål nu är tvenne: Dels förbättra mitt PB på halvmarathonsträckan på Göteborgsvarvet 2016, dels försöka att klara milen sub 45… Så nu är jag igång igen, och ska försöka skriva lite på bloggen igen, har saknat det lite och det är väldigt kul att ha för egen del att se tillbaka på. Så vi får se vad det blir. Häng med den som vill!

nym2014

Jag ser...hmm... förvånansvärt glad ut med tanke på hur det kändes.

Jag ser…hmm… förvånansvärt glad ut med tanke på hur det kändes.

 

nyc-marathon14_innan start

Startområdet, innan start. Nåt man inte vill uppleva igen…

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>