Bakgrund

Jojomotionären

Jag heter Per Söderlund, född 1961 och är alltså nyss fyllda 50 när den här bloggen påbörjas. Min uppväxt skedde i ett hem där motion och träning inte var något som förekom i någon egentlig mening förrän jag började uppnå vuxen ålder. Jag hade alltså en ganska usel kondition när jag ryckte in för att göra värnplikten och insåg då att jag behövde TRÄNA. Jag har aldrig kommit överens med bollar så de flesta vanliga sporterna gick bort liksom av sig själv, men när jag började springa hittade jag min ”grej”. Jag sprang mig till en hyfsad kondition på Bodens sågspånsbanor och grusvägar, och tävlade en del i orientering, även efter lumpen. Men ganska snart tog bekvämligheten över och träningen föll i glömska. Jag blev en slappis, och löprundorna blev lätträknade och kortare och kortare. I fyrtioårsåldern insåg jag plötsligt att jag gått upp i vikt. Plötsligt vägde jag 10 kg mer än vad jag gjort som 25-åring. Det i kombination med att jag utbildat mig till läkare och fått en viss insikt i vikten av att hålla sin kropp i trim gjorde att jag började springa mer regelbundet. Ett tag. Sen klingade det av tills jag åter insåg att kondisen rasat och vikten var på väg upp. Ny träningsperiod. Sen samma visa, om och om igen. Man kan säga att jag var en jojomotionär. När jag precis kommit i form för att klara en mil på runt 50 minuter var det som en förbannelse som fick mig att liksom tappa tråden. Fråga mig inte hur det kommer sig, kanske någon sorts brist på motivation, för jag tycker att det är KUL att springa.

50-årskrisen

När jag skriver detta är det mindre än en månad sen jag fyllde 50. Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan ”Hur går det med 50-års krisen då?” och har inte vetat vad jag ska svara. Jag har aldrig upplevt det som särskilt krisartat att bli äldre. Jag menar, det är ändå rätt ok med tanke på alternativet. Men uppenbarligen ska man ha någon sorts kris nu. Min fru tror att jag ska lämna henne för något tjugoårigt bombnedslag, men hon behöver inte oroa sig. Jag är ju redan gift med den vackraste och bästa kvinnan i den här delen av galaxen. Och motorcykel skaffade jag för tio år sedan, så den eventuella krisåtgärden är ju redan avklarad, så vad göra?

Förra veckan köpte jag en tidning som hette kort och gott ”Träning”. I den fanns en artikel om New York Marathon. På kvällen när jag läste den hade jag precis sprungit min första tiokilometersrunda sen två år ungefär, efter en meniskskada och sedvanliga jojoträningsomgångar. Dagen till ära var det tre veckor sedan jag sprang senast – och det gick väldigt lätt! Okej, inte särskilt fort, strax under timmen, men ändå. Och när jag läste artikeln om Marathonträning och NY Marathon -världens största marathontävling, började en tanke spira.  Det här skulle kunna vara piskan som får mig att träna mer kontinuerligt. Och det kunde dessutom fungera som 50-årskris… så skulle alla vara nöjda.

 

4 kommentarer till Bakgrund

  1. Martin says:

    Hej!

    Jag hamna här pga av att jag sökte efter pulsband som passar till iphonen och vart lite intresserad att läsa vidare på din blog. Har bara läst 3 inlägg inklusive din bakrund. Du verkar vara en helskön 50-åring och doktor dessutom. Din bakgrund story fick mig att garva ett tag. Lycka till med Maran. Har du fått ihop pengarna till en startplats än?

    //Martin

    • Maratonmannen says:

      Nja, det där med donationer och sånt fick jag lägga ner, man kan säga att svenskarnas intresse att donera pengar till okänd välgörenhet var svalt. Har i stället fått skrapa ihop pengar till en arrangerad resa där startkortet ingår. Beträffande pulsband: Vet inte om du hittade det inlägget men om du har en 4S (eller väntar på femman) så finns det ett som kopplar direkt till iPhonen via blåtand. (http://maratonmannen.com/2012/01/16/intervall-och-iphone-nyheter/) Funkar perfekt.

  2. Andreas says:

    Hej!

    Kul blogg! Jag har gjort en liknande resa, fast som någon slags förtäckt 40-årskris. Sprang Stockholm maraton 2011. Bland det fysiskt jobbigaste jag någonsin gjort, men vilken euforisk lycka när man tagit sig i mål, stapplar fram till den vänliga damen i tältet på målområdet och får sitt livs godaste kopp kaffe!

    Med den träning du lagt ner så kommer New York att vara en magisk upplevelse, men se upp, löpningen är ett gift! Jag sprang Stockholm maraton 2012 också (i 4-gradigt regn) och kommer att springa 2013 med, det går inte att sluta..

    Lycka till!

    /Andreas

    • Maratonmannen says:

      Hej!
      Djupt imponerad av alla som genomförde Stockholmsmaran i år. Jag var själv där (men inte för att springa) och måste säga att det var länge sedan jag frusit så mycket. Fattar inte hur ni stod ut! Beträffande löpargiftet hoppas jag att det är långverkande även för mig. Jag har alltid velat vara träningsjunkie, men som sagt, det har gått i (korta) perioder. Överlever jag New York kanske vi ses i Stockholm -13?

Lämna ett svar till Maratonmannen Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>